Livet är vackert men usch så fult
Tittade ut igenom fönstert igår natt och såg att det snöade. En ack så vacker syn att se. Fick en känsla av hopp men samtidigt blir jag ledsen. För i det vackra finns en sanning, och den är inte alltid vacker. Ful var ordet... Jag vet om att det faktiskt är så det ligger till. Många vill dölja sin smutsiga fulhet just på grund av att de enbart vill visa den vackra och fantastiska. Och det är när man själv ser någon annans sanning man faktiskt vet hur det ligger till och blir besviken.
Jag orkar inte bli besviken mera och det känns för krävande att bli det varenda gång man ser en ny sanning. Kanske man ska förvänta sig det redan från början? Det är då man inte kan bli besviken.
Men samtidigt är det svårt att inte låta sig falla för det vackra. Det bästa är att tycka om det vackra men inte bli besviken när sanningen kommer fram. Alla har något att dölja, så bi inte förvånad!
