It's scary to see the troth
I Hela mitt liv har jag verkligen försökt att göra rätt och välja rätt beslut. När man var liten däremot visste man egentligen inte vad man valde, det spelade egentligen ingen roll heller. Men med tiden får man ett grepp om vad man egentligen håller på med. Det är även nu jag får panik över val jag gjort tidigare och om val jag måste göra.
Innan man har bestämt sig för vad man egentligen vill göra kommer panik attacken. Man blir nervös och mår illa och känner sig vilse. Inget blir rätt. När det väl är dags att välja blir det som när man var liten; att man bara säger något... om man inte varit duktig och tänkt igenom allt. För min del blir det mesta spontant. Spontanitet kan vara kul ibland, men ångesten över vad man egentligen har gjort pyr oftast under skinnet.
Man ska inte blicka tillbaka i tiden och ångra det man gjort. Men ändå vänder jag på huvudet och försöker se vad som hände då och inte göra samma misstag igen. Trots att jag minns vad som hände blir det fel i alla fall. Känns som att jag inte gjorde helt rätt. Även om de finns många småsaker som får mig att le i mina beslut, känner jag aldrig att det är 100% bra.
När ska jag egentligen göra det beslut som får mig att må så bra som det bara går? För jag kan inte säga att jag har gjort det hitills vad jag riktigt kan minnas. Val är inget för mig, men jag måste kunna besluta mig för vad jag verkligen VILL göra när ett sådant kommer. Jag kan inte göra som alla andra vill eller något spontant längre. Det håller inte i längden.
Ett mynt har två sidor. Det måste pengen ha för att bli en peng. Ena sidan av myntet är den sidan där alla tidigare beslut man tagit som man kan se tillbaka på finns. På andra sidan finns alla de val som kommer med tiden. Båda sidorna måste finnas för att de båda behövs. De kompenserar varandra och man behöver både och!
