20.51-My life is a revolver
Trodde att jag hade kommit ut ur det livet många unga lever. Det där livet med all stress och press. Allt äckligt som har något med skolan och göra allt privat med vännerna, familjen och allt annat man sysselsätter sig med på fritiden som man ibland nästan kan tycka blir en plåga. Trodde att jag hade kommit ut ur det där och aldrig skulle behöva tänka mer på det där. Men ärligt talat, stress , press och krav ligger kvar. Frågor som inte heller går att besvara har också börjat bubbla upp. Jag ligger kvar på samma level som jag var på i 9:an fast på ett mer moget stadie.
Frågor som: Vad ska jag bli när jag blir stor? Kommer jag ens bli något? Duger jag som jag är, behöver jag inte förändra mig på något vis? Dessa frågor ligger oftas och pyr dagligen hos mig. Kanske att de inte var samma frågor som jag hade när jag var 15 bast. Då var de mer: är jag tjock? Kommer någon kille vilja ha mig? tycker verkligen mina kompisar om mig? Ni vet frågor som var ytligare och osäkrare. Men alltid dessa obesvarade frågot. Kommer man aldrig bli av med dem?
Vissa faser i livet har kanske jobbigare frågr man måste svara på. Men det är fan i mig bara att ta tag i sig och se till att fixa det. Att de jobbiga frågorna blir besvarade tror jag. Det tar på krafterna, emn för att bli starkare måste man äta de äckliga grönsakerna oavsett om man spyr på dem. SOm föräldrarna sa: Du blir stark omd u äter dem! Kanske inte någon bullshit trots allt?!
